Vi står inför den mindre avundsvärda uppgiften att spendera natten på Kastrup. Flyget som via Düsseldorf ska ta oss till Miami avgår redan 06.20, varpå vi omöjligt hade hunnit hinna med ett morgontåg från Karlshamn. Vi tyckte också att det var onödigt med en dyr hotellnatt här i Köpenhamn för bara några få timmars sömn.
Vi kan glatt konstatera att den nattliga servicen på Kastrup har förbättrats avsevärt sedan vi var här förra gången, 2013. Det finns numera ett 7 Eleven vid de erbarmligt obekväma sofforna på Terminal 3, som är öppet dygnet runt, för vår bekvämlighet!
Det känns en smula overkligt att faktiskt vara på väg! Under två års tid nu har vi pratat, drömt och planerat för den här resan. Redan i november bokade vi resan, hyrbil samt de fyra första hotellnätterna och de två sista. I flera månader har vi studerat kartor, litteratur och hemsidor kring de olika resmål vi ska besöka för att vara så väl förberedda som möjligt och för att få ut maximalt av de tre veckorna. Vi har känt oss enormt redo, ända tills idag… För i alla förberedelser ligger en sorts motvikt, när vi väl satt där på tåget så var det plötsligt overkligt! Nästa säng vi sover i är på ett hotell två kvarter från stranden i Miami Beach. Det har vi ju såklart funderat och pratat om en massa gånger, men den första dagen kommer ändå vara i ett töcken för att det är så jäkla på riktigt, men samtidigt så overkligt!
Vi har ju bestämt på förhand att vi under denna resa endast ska prata engelska med varandra, dels som en utmaning men också för att det är utvecklande, roligt och gör oss mer förberedda för de samtal vi kommer att ha med amerikaner vi möter. Egentligen skulle regeln om ”English only” gälla ifrån när vi satte oss på planet, men efter att vid Anders port ha hälsat varandra med ”Hello, Mr Martin!”, "Hello, Mr Anders!” tyckte vi det var lika bra att köra på engelskan med en gång. Efter 2,5 timmes tågresa känns det redan ganska naturligt!