Det finns inte ETT Amerika. Det här landet har så många ansikten. Så många vackra, så många mindre vackra. Idag har vi upplevt kontraster så svindlande att det är som att jämföra Monte Carlo med Tanzanias landsbygd. Från The Peabody Hotels fashionabla och lyxiga lobby till soptippen Cairo, Illinois.

Att så många människor kan bry sig en hel massa om ett gäng ankor som marscherar ner i en fontän, samtidigt som man låter en hel stad förfalla? Det här landet förfärar, fascinerar, hänför och skrämmer. Ofta samtidigt...


Peabody Hotel, Memphis, Tennessee

En Southern Breakfast Buffé på The Peabody kostar 14 dollar, sen tillkommer skatt och dricks. Så hur gott maten än smakade var notan på ca 300 kronor väl saftig. Ingenting är gratis på The Peabody! Innan det var dags för ankornas morgonmarsch klockan 11.00 hann Martin med ett besök på Memphis Rock’n Soul Museum. Eftersom han hängde på låset klockan 09.58 var han först på plats och fick en privat filmvisning om Memphis musikaliska historia. Ett mycket intressant och fint museum!

Efter det galna ank-spektaklet checkade vi ut, hämtade bilen ur parkeringsgaraget och gav oss ut på sightseeing i Memphis. Vi försökte först ta oss till Mud Island River Park för att se en utställning om Mississippi-floden, men tyvärr har de stängt på måndagar och vi hamnade istället på Pyramid Arena. Denna galna skapelse byggdes ursprungligen som en idrottsarena men inhyser numer Bass Pro Shops, en jättelik affär som kan beskrivas med: Eriksberg (fancy rustik herrgård med jägar- och vildmarkstema utanför vår hemort Karlshamn) möter Ullared. För 10 dollar kunde man åka upp i toppen på pyramiden och få finfin utsikt över Memphis och Mississippi-floden. 

Bass Pro Shop/Pyramid Arena, Memphis

 

 

 

Sun Studios var nästa anhalt på listan. Den legendariska inspelningsstudion gör anspråk på att vara ”The birthplace of rock’n roll” och vi säger inte emot. Det var här Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Carl Perkins spelade in de låtar som skulle innebära genombrottet för rock’n roll. Fasaden är intakt och interiören är coolt bevarad och innehåller numer ett fik och en giftshop också. Helig mark!

Efter ett mycket snabbt besök på STAX records begav vi oss till Lorraine Motel där Martin Luther King mördades den 4:e april 1968. I byggnaden ligger numera National Civil Rights Museum och här kan man se balkongen utanför rum 306 där MLK stod när han sköts från tvärsöver gatan, blomsterkransen som hänger utanför samt filmer och informationstavlor om medborgarrättsrörelsen under 1960-talet. Mäktigt!

 

National Civil Rights Museum (Lorraine Motel), Memphis

Så långt hade vi befunnit oss i staten Tennessee. Vi skulle hinna med fyra delstater till innan vi i skrivande stund vilar ut på Super 8 i Cape Girardeau, Missouri. Först ut: Arkansas. Med ens vi kört över Mississippi-floden och lämnat Memphis bakom oss tog ett kargt och fattigt jordbrukslandskap över. Nedgångna små byar, majs-, potatis- och sädesfält så långt ögat kunde nå. Dammiga fyrvägskorsningar där man mycket väl kunnat ”sell your soul to the devil at the crossroad” som den legendariske bluesgitarristen Robert Johnson sägs ha gjort. Ni har säkert sett filmerna och förstår vad vi menar. 

 

I Blytheville, Arkansas stannade vi till och besökte den bedårande lilla bokaffären ”That Bookstore in Blytheville” där vi hade ett långt och intressant samtal med den förtjusande affärsinnehavaren. Vi blev tipsade om restaurangen Dixie Pig där vi återigen fick uppleva känslan av att framstå som exotiska. Efter att vi beställt dryck och mat kunde servitrisen inte hålla sig längre och kom fram och undrade ”You’re’all not from around here, are you?” Och när vi sa att vi var från Sverige undrade de vad i hela friden vi gjorde i avkroken Blytheville?? Anledningen är ju precis det som frågan antyder, att se de platser nästan inga andra ser, det riktiga Amerika, inte bara storstäder och Interstates.

 

Greyhound Bus Station, Blytheville, Arkansas

Cairo, Illinois

 

"Murials", Cairo, Illinois

Vi har nu på kvällen läst oss till att det just har varit översvämningar som orsakat staden förfall. Hela befolkningen evakuerades under den stora översvämningen 2011 och förmodligen har bara några fattiga familjer valt att flytta tillbaka. Hela vägen upp längs Illinois-sidan var floden översvämmad och bebyggelsen oerhört nergången. Det känns som om staten Illinois tagit sin hand från området och lämnat den till sitt öde. Men när vi korsat Bill Emerson Memorial Bridge till Cape Girardeau i Missouri var det hux-flux precis som vanligt igen. Fint, prydligt, tillrättalagt och välmående. Som att korsa gränsen mellan Litauen och Norge (om de haft en gräns).