”That’s how we got to Memphis”: Från lilla Lexington tog vi väg US 412 till Jackson där vi gjorde ett kort stopp på Casey Jones Railway Museum and Home. Casey Jones var en lokförare som räddade många personers liv under en dramatisk tågolycka genom att bromsa tåget så skadorna minsakdes men han offrade i princip sig själv och blev folkhjälte och mytomspunnen på kuppen. Förutom museum finns det också sånger komponerade om Casey. Museet var uppbyggt som en västernstad inte olik High Chaparall i Småland och förtjänade inte så många av våra dyrbara minuter. Vi fortsatte längs I40 West i cirka en timme och anlände snart till Memphis och Graceland.
”Calling Elvis”: Anders har haft besöket på Elvis Presleys Graceland som nummer 1 på sin lista och visst kittlade det när vi parkerade bilen på den jättelika parkeringsplatsen och gick över den stekheta asfalten mot Visitor centret. Kassörskan talade om för oss att det var minst 45 minuters väntetid innan vi kunde få plats på de shuttle-bussar som tar besökarna upp till själva huset och ägorna. Så vi slog ihjäl tiden med att titta på Elvis bilsamling, kläder från hans personliga garderob och några andra utställningar. När det väl blev vår tur att få hoppa på bussarna blev vi utrustade med I-pad och hörlurar för självguidning. Väldigt många anställda var mycket tydliga och i vissa fall burdusa när vi likt boskap skickades runt i olika köer och mellan olika rum i huset. Vi upplevde detta fenomen under vår förra resa vid ett antal olika tillfällen men har lyckligtvis sluppit dem fram tills nu.
Ni känner säkert igen känslan när man läser, ser bilder och hör mycket om en berömd plats och målar upp en storslagen bild, men när man väl är där i verkligheten visar den sig vara ganska liten och inte alls så storslagen. Ungefär så var Graceland. Huset var förvånansvärt litet och inte alls lika flashigt som många av de hus vi till exempel såg i utkanten av Nashville igår. Rummen var dock galet inredda och festliga att beskåda!
”Boy from Tupelo”: Det häftigaste var helt klart Elvis Trophy Room, där alla priser och guldskivor han erövrade under sin karriär radats upp längs väggarna i mycket snygga utställningssalar. Och så klart minneslunden, där Elvis, hans föräldrar och mormor ligger begravda, Elvis tvillingbror som var död vid födslen ligger begravd några kilometer bort men har en minnesten bredvid sina släktingar på Graceland. Mäktigt och känslosamt!
Vi lämnade Graceland med dubbla känslor. Mäktigt att besöka en mytomspunnen plats å ena sidan, onödigt med kofösningen å andra sidan. Låt oss besökare få vara ifred och njuta av upplevelsen istället!
”Rebel Rebel”: Ni kommer kanske ihåg att vi för några dagar sedan besökte Columbia och bevittnade demonstrationerna om sydstatsflaggans vara eller inte vara. Glädjande beslutades det att flaggan skulle tas ner. Mindre glädjande var därför synen av 50 hårdnackade rednecks viftandes med sydstatsflaggor som hade möte i en park vi körde förbi på vägen in i Memphis. Let it go!
”Beale Street Blues”: Nashville har sin Broadway, New Orleans sin Bourbon Street, Austin har sin 6th Street och Memphis har sin Beale Street. En gata i en stad där livemusik spelas dygnet runt, dit de bästa musikerna inom genren vallfärdar och där så mycket talang, kultur och historia finns koncentrerat. Om man gillar ruffig vintage-americana är Beale Street himmelriket. Slitet, coolt, neonskyltar och musikrelaterade artefakter vart man än vänder näsan. Vi åt rejäla hamburgare och drack några öl på legendariska BB King’s Blues Club och gick upp och ner längs gatan ett par gånger och insöp miljön, musiken och människorna.
I natt bor vi flott på The Peabody Hotel, två kvarter från Beale Street. Hotellet är känt för sina ankor (peabodys) som simmar runt i en fontän i lobbyn. Varje morgon klockan 11.00 vandrar de ut genom en hiss och in i lobbyn och ner i fontänen. Varje kväll 17.00 vandrar ankorna in i hissen igen och åker upp till sin penthousevåning på hotellets tak. Lobbyn är packad med folk som bevittnar spektaklet. Varje dag. Hela året. Traditionen har pågått sedan 1930-talet. Det är sant! Vi luras inte! Den röda mattan mellan fontänen och hissen kantas dessutom av barn som samlas ihop från åskådarna och ett barn utses till medhjälpare att sjasa på ankorna ur fontänen och får sedan ett fancy diplom som bevis på detta deltagande och hedervärda uppdrag. Hela arrangemanget sköts av Duckmastern i röd unform som är den femte sedan 30-talet som har jobbet.
Vi avslutade kvällen med att iklädda hotellets badrockar ta oss ner till poolen och svalka oss en stund. Skäggen växer, en vecka kvar! :D
Dagens körsträcka: Lexington – Jackson – Memphis: 20 mil
