Ikväll har jag (Anders) gjort flera saker som verkligen relaterar till att det alldeles snart är dags för avfärd.

Till exempel betalat alla räkningar med en del av sparpengarna, lägligt nog landar nästa lön inklusive semesterersättning på kontot samma dag som vi sätter oss på planet från Kastrup. :)

 

Jag bokade också tvättid på söndag för att få med det sista viktiga, alledeles nytvättat, i resväskan.

 

Och så fick jag hem ett reservkreditkort i posten idag ifall jag skulle få problem med mitt vanliga VISA. Jag har ju visserligen internetbanken, och med den kan jag på ett smidigt sätt överföra pengar från mina olika konton till resesällskapet Martin så han kan pröjsa. Men nej, jag vill ha ett eget kort. Hellre en smula extra säkerhet.

 

Imorgon ska jag ta en kopia på passet som jag kan gömma undan i någon av väskorna ifall jag skulle tappa bort mitt pass, bättre med en kopia än inget pass alls. :)

 

Mer då? Jo, jag ska engagera någon att vattna mina stackars krukväxter som förvisso säkert kommer att dö snart ändå, men ett godhjärtat försök skadar inte...

 

Och så är det grejen med att nästan alla jag träffar frågar om resan. "-När åker ni? -Hur känns det? -Är det pirrigt? -Är du nervös? -Åh vad jag är avundsjuk, men det är er väl förunnat!" Och en massa andra saker som folk frågar och pratar om. Den påminnelsen om att mina och Martins kombinerade sociala kontakter också är inställda på att vi ska göra den här resan gör ju att påminnelsen inom en själv också blir mer och mer påtaglig. Jag ler när jag tänker på allt vi ska göra och få se, när jag skriver till min kusin att vi ses nästa vecka. För tusan, hon bor ju på andra sidan Atlanten!!! Och vi kommer körande hem till hennes hus med bil! Tjena kusin! Galet. :)

 

Ja, det är sannerligen något stort vi kommer att få dela på den här resan, och ja, vi är verkligen redo. Något så sjukt jävla redo!