Såklart började vår resa från Manassas med trafikstockning när vi kom ut på I-95 S. Det var ingen olycka vad vi kunde förstå utan bara helt vanlig fredagsrusning. Vilket i sig känns sjukt när det allt som oftast är tre eller fyra filer i varje riktning. Och vi är inte helt säkra på om det är det (enligt oss) korkade trafiksystemet eller om vägarna är för små för antalet bilar. Fast det är ju också ett fel i systemet... :P
Efter några timmar kom vi fram till Richmond och innan ankomst hade vi en bild av stadens storlek baserad på hur många invånare det står att den har på Wikipedia. Det vill säga ungefär 200 000. När vi väl kommer dit inser vi att det bara handlar om inner city limits och att det totala antalet invånare handlar om närmare 600 000 med förorterna inräknat. Allt är liksom större än man kan tänka sig här i Amerikat.
Martin rattade med bravur ner till Tredegar Iron Works som ligger vid James River. Här tillverkades mer än hälften av alla kanoner som sydstaterna använde under inbördeskriget. Detta och mycket annat kring kriget avhandlades på ett fint museum som var byggt i resterna av en av de gamla fabrikslokalerna. Vi hängde också med Lincoln en stund. :)
Efter detta ville vi se konfederationens egna Vita Hus. Vi letade oss fram till det efter mycket om och men, eftersom GPSen skickade oss till gator som i verkligheten var avstängda eller uppgrävda. Det var ett ynkligt litet vitgrått hus som en gång rymt konfederations president Jefferson Davies. Numera ligger det inklämt som en skolåda i skuggan av ett tolv våningar högt sjukhus med tillhörande lika högt parkeringsgarage. En aning ledsamt. Det södra Vita Huset är numera museum men hade stängt när vi kom dit. Vi tog oss också en titt på The Capitol, sydstaternas regeringsbyggnad. Betydligt mer imponerande i skinande vitt och placerat på en höjd med en vacker och välskött park omkring. En maffig staty av USA:s första president, George Washington, var också rest utanför. Han var omringad av The Founding Fathers, alltså det gäng som var de politiker som var med i grundandet av konstitutionen.
Efter denna finkulturella dag bestämde vi oss för att testa Cracker Barrel, ett matställe vi sett mycket reklam för längs motorvägarna. Vi ville se vad ”the fuzz was all about”. Här träffade dock fulkulturen oss som en tung, våt läderkula i ansiktet… Sicket skit! Vi trodde vi beställde en rejäl, god, grillad hamburgare, men fick in en typ mamma Scans hamburgare utan bröd, men med en slabbig och flåtig sås som flöt över hela tallriken. ”It’s all homemade” sa servitrisen Cheri på klingande sydstatsdialekt… Till detta fick man side orders, till exempel Cheesy grit, som var en blandning mellan majsgröt och smält ost… Cheri tyckte att ”it goes well together with sugar and butter”… Hmm… Hit vallfärdade trots allt horder av hungriga amerikaner, vilket gav en 30 minuters väntetid innan vi kunde få ett bord… Många av dem såg ut att ha varit här förr… ;) Sa vi att ljudnivån i lokalen påminde om matsalen på en lågstadieskola? Eller att halva syltan bestod av en souvenirlokal där man kunde köpa ”I’m proud to be an American-prylar” och annat smaklöst krimskrams?
Mätta och mindre belåtna drog vi vidare söderut och landade till slut i Rocky Mount och ett billigt Inn, 49 dollar (350 kr) natten med frukost (nåja... :P) och bra Wi-Fi.) Vi angör Fayetteville och Anders kusin Andrea i morgon lunch. En semester i semestern!
96 mil (600 miles) avverkade nu! 504 mil kvar…
