”Ok, sir, I’ll let you go with a warning!”, sa J. Williams, State Trooper. ”Thank you, sir”, svarade vi.

Någonstans mitt ute i stäppöknen i Texas blev vi plötsligt stoppade av polisen. Vi hade tydligen kört 90 på en 80-väg. Lätt hänt med tanke på vidderna, vägarnas bredd och den nästan obefintliga trafiken. Vi blev lite skakis först när vi såg sirenerna blinka och när vi rullade ner rutan, men polisen visade sig vara en mycket trevlig herre efter att vi hade svarat samarbetsvilligt på ett antal frågor om var vi kom ifrån och vart vi var på väg och vad vi skulle göra där. Han informerade oss också om att vi nog inte bör klättra upp på något av de episka berg som finns längs vägen, eftersom allt är privatägt och man enligt Texas lag har rätt att skjuta ”trespassers”… ;) På något sätt är vi ganska tacksamma för upplevelsen och erfarenheten! Det kändes som en film, eller ett avsnitt av ”Cops”, haha!

 

 

 

Annars började vår dag i den lilla hålan Fort Stockton, någonstans längs I-10 West, mitt ute i västra Texas. Här finns mil, mil och åter mil av ogästvänlig savann/öken-liknande landskap och man ställer sig hela tiden frågan: Vad gör folk här ute? Varför bor folk här? Ungefär var femtonde mil finns ett litet samhälle beläget. Ett par tusen invånare, några bensinstationer och de sedvanliga matställena. Sen ödemark igen…

Efter en frukost på den absurda snabbmatskedja Sonic (där man kan beställa Peanutbutter-bacon-milkshake  och där beställningen görs från parkeringsplatsen och personalen kommer ut till rutan med maten) styrde vi kosan mot El Paso.

 

 

El Paso var verkligen ”something else”… Efter att ha kört genom 70 mil av ödemark kom vi till en galen, pulserande miljonstad precis vid gränsen till Mexico, bara floden Rio Grande skiljer El Paso från den ännu större staden Juarez på andra sidan gränsen. Den blandade kulturen märktes överallt, från folket via alla de mexikanska restaurangerna till skyltar med spanska namn och glosor. Människor överallt, 40-gradig värme och i ärlighetens namn kändes det inte helt tryggt och säkert… På parkeringsplatserna stod det till exempel att man ”parkerar på egen risk”… Ok…? Busig stad?

 

 

Vi ville så klart inte missa möjligheten att besöka Mexiko, när vi nu var bara ett stenkast bort, så vi knatade bron över Rio Grande till andra sidan, käkade supergod tacos på en liten restaurang driven av en man som inte kunde ett ord engelska, och gick tillbaka igen, dock efter lite förvirring… Man skulle tydligen gå en annan bro för att komma tillbaka till USA, vilket de mexikanska gränsvakterna hade mycket svårt att förklara på sin knackiga engelska. Efter att ha tomtat runt en stund hittade vi dock den rätta bron, men när vi väl skulle genom passkontrollen på den amerikanska sidan ville de utöver passet även se ESTA-intyget, vilket vi inte hade med oss och som de borde ha i sin databas, lätt att hitta med tillgång till vårt passnummer, men nä… Till slut gav de dock med sig, lät oss komma in i Amerikat igen och vi kände oss lite lättade över att ha överlevt Juarez, världens, enligt utsago, näst farligaste stad där det rövas bort folk och sker en sisådär åtta mord om dagen. Häpp!

 

 

 

Vi kände att det var ganska skönt att lämna El Paso också. Rörigt, stökigt, skumt, ruffigt och varmt! Inte en stad vi behöver återvända till… I ett självreflekterande ögonblick i bilen skrattade vi åt hur bekväma och västerländska vi nog trots allt är, även om vi i all enfald tror oss vara två äventyrslystna Amerika-farare. :D El Paso var lite väl mycket "outlaw" för oss! :)

Vi körde västerut mot New Mexiko och möttes av nya sceniska vyer, som tagna ur en klassisk västernfilm! Så småningom passerade vi gränsen till Arizona och hittade efter lite om och men ett motell drivet av en pratglad indier i den gudsförgätna hålan Willcox, där vi nu ska spendera natten. En natt som verkar domineras av ett massivt åskväder. En dag i Amerikat, helt enkelt… :D