Idag är det måndag, vilket innebär ”engelska-dag”! Då pratar vi bara engelska med varandra hela dagen och om någon råkar glömma och säga nåt på svenska, får den andra inte svara utan bara säga: ”Sorry?” eller ”Excuse me?” Men vi skriver bloggen på svenska i alla fall! :D

Vi började dagen som vi börjat så många dagar nu: På ett motell någonstans längs en motorväg. Ofta måste man checka in på Facebook eller titta på kvittot när man handlat för att få reda på vad staden man befinner sig i heter. Tomball heter den tydligen… Amerikanerna är inte superduktiga på skyltning! Och dessutom har vi passerat så många städer eller byar som ser exakt likadana ut med sina jäkla stripmalls med det vanliga utbudet av matkedjor och pharmacys och andra affärer att vi inte reagerar längre. :D

Ju längre in i Texas vi kommer, desto brunare och torrare blir gräset och landskapet sträcker ut sig milsvitt framför oss! Martin rattade med bravur oss de två timmarna från Tomball till Austin. Trafiken var galen, men förutom en liten incident där vi hamnade i fel riktning på en enkelriktad väg, gick det lysande! (Anders var noga med att inte utelämna denna lilla detalj). ;) N Lamar Avenue är gatan om man vill frossa i skivaffärer, vilket hälften av detta ressällskap älskar att göra! Waterloo Records var galet stort och där inhandlades det en riklig mängd countryskivor som är svåra att få tag på i lilla Sverige. Half Price Books var nästa anhalt, en bok/skivaffär i storlek typ ett svenskt ICA Maxi! Så mycket prylar man skulle vilja köpa, så begränsat utrymme i resväskorna…

Nåt vi särskilt gillar är skyltarna i affärerna med texten: "Keep Austin green". Staden har bestämt att förbjuda plastpåsar, så när man handlat får man snällt bära pinalerna som de är! Gött initiativ!

 

 

 

 

 

 

 

 

Americas Best Value Inn heter vårt hem för natten. Trots lågt pris är det faktiskt det fräschaste motellet so far. Wi-fi-uppkopplingen är också utmärkt. Efter en stunds vila på motellet så tog vi bilen för att ge oss ner downtown. Det gick bra, de första tre minuterna. Sedan körde vi rakt in i en trafikstockning som förmodligen var orsakad av en olycka. Blåljusen susade runt oss och det var bilar precis överallt i alla filer på alla olika broar och vägar. Sträckan som skulle tagit åtta minuter tog istället 25 minuter men vi kom fram till Iron Works BBQ http://www.ironworksbbq.com som ligger rätt nära Red River som flyter genom Austin. Där fick vi äta brisket (oxbringa), kryddig korv, revben, cole slaw och pinto beans. Gott och mycket mättande! Det lustiga var att grisköttet var dyrare än oxköttet på grillstället. Säger en del om vilken stat vi befinner oss i. Till detta drack vi det lokala ölet Lone Star. 

Efter att magarna fyllts på letade vi upp området där Continental Club ligger. http://www.continentalclub.com Det visade sig vara en gata där det på båda sidor fanns mysiga matställen och ”kreativa” affärer (thrift shops, konsthantverk), förmodligen lurade det mer ställen i närheten men vi nöjde oss med klubben och en liten promenad i området. Innan Dale Watson skulle spela fick vi lyssna på Jeferson Brothers som för att vara 16 och 14 år var sjukt duktiga musiker.

 

 

 

 

 

Efter brödernas lekfulla uppvärmning var det dags för Dale Watson, 50-årig countryartist med ett brokigt förflutet. En fyndig och festlig spillevink och en duktig musiker med sin twist på countrygenren. Hans backupband Lone Stars bestod av ståbasist, trummis och pedalsteelgitarrist. Det dansades och skojades hej vilt på det lilla stället och stämningen var på topp. På vägen hem försökte vi få en bild över den fina floden som rinner genom staden, men vi hamnade i instängslade villaområden så vi tröttnade och åkte hem och somnade rätt fort efter ytterligare en dag i Amerikat. Imorgon San Antoine och Alamo!